De senaste dagarna har jag filat på min nystartade hemsida, http://ericaappelros.se, vilket har fått mig att känna mig ömsom stolt över allt jag har skrivit, ömsom skamsen över att sticka ut hakan genom att starta en författarhemsida. Det känns pretentiöst.
Och samtidigt vill jag ha en plattform där jag kan presentera mig själv och mitt skrivande. Jag vill kunna berätta när något nytt ska publiceras, tala om när och var boklanseringar äger rum, samla resurser och länkar som har med skrivande att göra, kunna komma i kontakt med läsare och öva mig på att skriva en blogg. Även om en del av detta måhända ligger i framtiden…
Därför tänker jag envisas med att bygga upp en bra hemsida och ta den, liksom mitt skrivande, på allvar. Genom att samla olika resurser för den som skriver kan sidan kanske dessutom bli till nytta för andra än mig själv. Jag vet att det redan finns bra sidor med tips och råd och förteckningar över aktuella tävlingar eftersom jag själv har använt mig av dem och är tacksam över den information jag där har kunnat hämta. Men en till kan väl inte skada?
Vid sidan av att skapa innehåll till min hemsida ägnar jag mig åt att skriva färdigt en text som ska bli ett bidrag till tidskriften Skrivas tävling som går ut på att skriva ett startkapitel till ”boken om ett liv”. Jag skriver om min mors faster och berättelsen börjar redan innan hennes tillblivelse. Texten ska vara inskickad senast den 10 juni 2020, så det börjar bli bråttom att få ihop själva råtexten om jag ska ha tid för finslipning och beskärning.
”När jag föddes 1901 var jag så liten att de lade mig i bomull i en skolåda. Barnmorskan trodde inte att jag skulle överleva och jag fick matas med pipett.”
Så brukade Frida inleda berättelsen om sitt liv och som barn fångades jag av historierna från den fattiga torparfamiljen där Frida var äldst av tolv syskon och modern dog i tuberkulos när yngsta barnet bara var tre år. Fadern var lekmannapredikant och hemmet präglades av en stark gudstro.
Just eftersom Frida var så djupt troende var det ingen som vågade berätta för henne hur det egentligen förhöll sig med bomullen och hennes förtidiga födelse.
Men nu kan jag berätta sanningen.
Så här börjar kapitlet (i alla fall just idag…).