När livet tar nya vägar, antingen av eget val eller omständigheternas, kan det kännas som att man kommer i en identitetskris. Vem är jag nu? Är jag akademiker eller författare? Är jag anställd eller företagare? Dotter eller mamma till min mamma?
Vad som konstituerar min identitet är en fråga som filosofer har diskuterat i århundraden. Alltså inget jag kan lösa i ett kort blogginlägg! Men kanske det handlar om en kombination av uppväxt, erfarenheter, värderingar, relationer, gjorda val, fysisk och social omgivning, gener och kropp i ständig förändring och utveckling kring en relativt konstant kärna. Vad tror du? Lämna gärna en kommentar och berätta så kan vi lära av varandras perspektiv!
Efter att ha bott i Kenya i några år när jag var liten fick jag något av en identitetskris när vi flyttade tillbaka till Sverige. Jag ville ju inte bo i Sverige utan ville åka hem till Afrika igen, till mina vänner och värmen. Jag var minst sagt förgrymmad på mina föräldrar som valt att inte stanna kvar en period till som lärare på KSTC, Kenya Science Teacher’s College, ett SIDA-projekt på 1960-talet. Kanske är det från denna tid min rastlöshet och mitt ständiga letande efter att känna att jag är hemma på riktigt härstammar.
I min novell ”Leka afrikaner” har jag beskrivit ett barndomsminne från denna tid, när vi barn försökte förvandla oss till riktiga afrikaner genom att använda oss av lera…
4 svar på ”Identitetskris”
Så intressant att läsa Erica och vilka okända sidor bekanta kan ha. Hade ingen aning i alla år om att du bott i Afrika!
Ja, det är mycket vi inte vet om de människor som till vardags omger oss. Jag tycker det vore så roligt om vi kunde börja dela med oss mer fritt och orätt (!) / oräddt (?) / utan att vara rädda för att bli missförstådda eller dömda. Det är en dröm.
Mycket intressant Erika. Tänker att allt vi gör och väljer nu grundar sig i det du räknar up som definierar frågorna: Vem är jag? Hur blev jag så här? Vad har påverkat mina val i livet? … Nu när jag skriver min första skönlitterära bok – en autofiktion som baserar sig på utvalda delar ur ett självupplevt liv – upptäcker jag att just de frågorna finns i undertexten. Det är inte bokens tema. Inte heller handlingens röda tråd. Är det kanske så att alla våra berättelser och det vi skriver – även om det handlar om påhittade personer och händelser – startar just med frågan Vem är jag? Hur blev jag så här? Tar det ett helt liv att hitta svaren? När vi funnit svaren på frågorna kan vi dö i lugn och ro – frid.
Vilka spännande följdfrågor du ställer, Marinella! Jag tänker att det ligger väldigt mycket i det du säger. Kanske är det så att allt vi gör av skapande aktiviteter är en bearbetning av vår existens, ett sätt att bekräfta att vi finns till, ett sätt att försöka förstå oss själva. Genom att forma orden eller leran formar vi samtidigt oss själva och vår förståelse av oss själva.