Mitt rationella jag (den sida av mig som säger att jag ska träna, skriva regelbundet och planera mitt arbete) står ofta i konflikt med den sida av mig som vill skjuta upp till sista minuten, slippa träna och visst aldrig får tid att skriva. Det verkar som att det finns något inuti mig själv som vill sabotera för mig, en liten röst som inte vill att jag ska lyckas.
Fast underligt nog tycks rösten samtidigt vilja skydda mig från att misslyckas. Genom att peka på alla tänkbara otäcka konsekvenser av att sticka ut näsan och försöka mig på något, blir jag rädd för att ta risken att misslyckas och därmed frånsäger jag mig också alla chanser att lyckas.
Självsabotörerna är egentligen inte onda eller illvilligt inställda till mig, snarare tvärt om. De vill skydda mig och vill helst av allt bädda in mig i bomull så att jag stannar i min bekvämlighetszon. Mitt undermedvetna vill skydda mig från att bli ledsen och besviken, ja, från vad helst det är jag är rädd för ska hända. Men samtidigt medför det att jag går miste om möjligheten att förändras och övervinna mina rädslor. Paradoxalt!
Om jag skulle träna och äta rätt och bli stark och smal och hälsosam, vad skulle det ställa för ökade krav på mig? Då kanske jag känner att jag måste prestera mer? Är det inte tryggare att ha den lilla övervikten, eller det lilla ryggonda att skylla på? Och så äter jag chokladkakan istället för att göra mina armhävningar… Genom mina tankar och mina beteenden saboterar jag för mig själv.
Om jag aldrig riktigt tar mig tid att skriva på min bok regelbundet så blir den ju aldrig färdig och då utsätter jag mig inte heller för risken att bli totalt sågad och nedgjord som författare. Om jag aldrig visar vad jag har skrivit för någon kan jag fortfarande behålla självbilden av att jag skriver bra. Men jag kan inte få självbilden bekräftad. Att få den bekräftad innebär per automatik att jag också tar risken att få den falsifierad, och det kan göra ont.
Min självsabotör Perfekta Pia säger att jag inte får lämna ifrån mig min text för den är inte tillräckligt bra än. Fast för henne kommer den aldrig att bli tillräckligt bra… Ivriga Inga å andra sidan distraherar mig med flera nya fantastiska idéer till skrivprojekt som jag bara måste börja skriva på, så att inget av dem någonsin blir färdigskrivet. Snälla Snilla låter alla andras behov gå före och aldrig blir det väl då någon tid över för mig att skriva på min egen bok. Stackars mig, inskjuter Stackars Stina, det är i alla fall inte mitt fel att det inte blir någon bok.
Mina självsabotörer arbetar på olika fronter, och ibland samarbetar de.
Men när jag väl ser dem och deras välmenande försök att skydda mig, så blir det lättare för mig att välja fristående från deras röster. Det svåra är just att se dem och upptäcka mina självdestruktiva mönster, i tankar och beteenden.
Fortsättning följer… Här hittar du Del 2
2 svar på ”Självsabotörer del 1”
Det finns ett Flamländskt uttryck som säger: alla har en liten ängel på ena axeln och en liten djuvul på den andra. Ängels vill att man är duktig, flitig, alltid gör rätt och det rätta – medan den lille djävuln tycker att man gott kan ta de lugnt, ta en choklad kaka eller ett glas vin eller två, sätta på TV eller spela ett spel. Men båda vill oss väl. 🙂
Tack tusen gånger, gånger tusen!!
Som jag också tänkt, varför träna och få mer energi?? Vad göra av med den, jitter inte göra mer ju. Kärnan?? Jag brottas med kroppen vill känna mej frisk och ha bra vigör. I ungaår sprang jag milen flera ggr i veckan, styrketränade, körde rullskridskor, dansade mycket. Nu tycker jag nog de var ”onödigt” mycket. Ska iaf lägga fram tränings mattan och ta promenader, de blir jag nöjd med om jag lyckas hålla. Tänker att det verkar som om ”allt” strävar efter lagom……Peps Persson har skrivit en bra låt tror den heter (alldeles lagom).
Tänk om vi hade haft evigt liv (på jorden) kanske evigheten som är lagd i människo hjärtat som gör paradoxen. 🤪