Att välja och att välja bort

Ju mer jag tänker på att välja och att välja bort desto mer frågor och funderingar väcks hos mig kring väljandets komplexitet och jag kan förlora mig länge i det fria och det existentiella valets filosofiska djuphavsgravar. Inläggen på FB-gruppen Att bli fri har gett så många exempel och aspekter på väljandet att jag känner att jag inte vill släppa detta tema riktigt än.

Innebär att välja alltid att jag måste kompromissa?

Vad är en kompromiss? Är det att ingen blir riktigt nöjd? Är det att ingen av mina viljor blir riktigt tillfredsställd? Så här säger Wikipedia:

En kompromiss är ett beslut som syftar till att genom förhandling tillfredsställa flera parter i en intressekonflikt, genom att balansera för- och nackdelar för de inblandade. […]

En kompromiss kan innebära att man ger upp en del av sina krav för att få igenom andra. […]

Poängen med en kompromiss är alltså att flera parter ska bli tillfredsställda genom att man uppnår en lösning som inte är någondera partens ideala lösning, men som alla kan leva med.

Win-win-lösningar

Men jag skulle önska att kompromisslösningar bleve ett andrahandsval som bara vore aktuellt om ingen win-win-lösning är möjlig att hitta. Win-win är ett helt annat tänkesätt. Kompromisser bygger på att det finns ett ändligt antal resurser och att vi måste slåss, konkurrera eller förhandla för att få rättvis tillgång till dem. Win-win-mentaliteten bygger istället på att resurserna inte är ändliga utan oändliga eller förnyelsebara och att de räcker till oss alla så att vi kan vara generösa mot varandra. Målet är att hitta en lösning som alla parter tycker är en riktigt bra lösning. Det kanske inte är den ideala lösningen man hade i åtanke från början, utan en ny sorts lösning som också är ideal, fast på ett annat oväntat sätt.

Valsituationer: win-win kontra kompromiss

Hur kan detta appliceras på valsituationer?  

Ett exempel: Jag älskar att göra med lera och jag skulle vilja sitta med det en hel dag och kväll nu under veckan. Men jag är också uppbokad varje dag med olika saker så om jag ska få obruten tid att jobba med lera så måste jag göra avkall på någonting annat. En kompromiss vore att göra med lera bara en liten stund och förkorta tiden för att träffa en vän i motsvarande grad. Frustrerande för både lerlekandet och vänskapsrelationen. En win-win-lösning skulle kunna vara att bjuda in vännen till en skaparkväll med te och lera (eller hennes eget val av skapande). Då får båda önskningarna full uppmärksamhet och full tid.

Ytterligare ett exempel: Ska jag välja att ägna helgen åt person A eller person B och riskera att göra en av dem besviken? En kompromisslösning skulle kunna vara att dela upp helgen mellan dem, med risken att ingen blir riktigt nöjd och jag själv går och känner mig sliten och med dåligt samvete åt bägge hållen. En win-win-lösning skulle kunna vara att person A gör en självständig aktivitet så att jag helhjärtat kan ägna mig åt person B och så vice versa en annan helg. Eller att vi hittar en gemensam aktivitet där alla tre kan delta. Eller att helgen som begrepp avdramatiseras så att tid i veckan blir lika värdefullt som tid att ses på.

Vad har du för exempel eller funderingar kring väljande som kompromiss eller win-win? Dela gärna i kommentarerna både här på bloggen och i FB-gruppen Att bli fri!