Tänk så många onödiga småord jag hittar i mitt manus när jag nu lusläser det för den sista finslipningen innan jag ska skicka iväg det. Jag tycks ha mina favoriter: lite, väl, kanske, nu, just.
Det finns alltid mer att göra: klura ut ännu smartare satsförkortningar, leta upp ännu fler onödiga ord att ta bort, hitta fler korrekturfle (för varje fel man rättar till spontangenerar ordbehandlingsprogammet ytterligare minst två- en för många okänd funktion), inse att ytterligare ett helt kapitel går att stryka, kasta ett stycke stelbent konstruerad dialog i papperskorgen och låta karaktärer utan karaktär stryka på foten.
Håller jag på mycket längre är det dock risk att jag förvisar hela manuset till Gör om-gör rätt-högen. Man måste sätta stopp någonstans. Och jag sätter stopp på onsdag. Då ska jag skicka in mitt manus till mina favoritförlag. Sedan får jag hålla tummarna – obs, Erica, inte andan (!) – några månader i väntan på att få besked om min berättelse har lyckats väcka någon redaktörs/ förlagsläsares intresse.
När det är gjort och jag oåterkalleligen har tryckt på send-knappen tänker jag inte påbörja något nytt skrivprojekt före jul. Istället ska jag låta gamla och nya idéer skvalpa runt i mina mörklagda undermedvetna rum alldeles på egen hand och som en julklapp till mig själv ska jag på julafton glänta på källardörren och se om jag kan få syn på någon idé som har tagit gestalt nog för att födas fram i ljuset.
