Idag är det vintersolstånd och årets kortaste dag.
Eller längsta natt.
Samma sak, säger du?
Inte helt och hållet, säger jag.
Också en aldrig så kort dag är en dag. Solen skiner, om än bakom en igenmulen himmel. Ljuset råder och vi kan se varandra. Vad som kommer efter årets kortaste dag förblir osagt.
Natten däremot är svart. Ser vi så ser vi dunkelt och i mörkret är alla katter grå. Vän blir fiende och fiende vän. Och om årets längsta natt någonsin tar slut förblir osagt.
Ord är aldrig oskyldiga.
Johannes av korset skrev om själens mörka natt, trots att han aldrig besökt nordens svarta midvinterblot. Men har själens mörka natt en ände? Vänder natten mot dag som vintern mot vår? Ingen vet.
Kanske det någonstans någon gång fanns en Johanna av korset som istället dansade själens kortaste dag?
Så länge musiken ljuder och kroppen dansar greppar jag de sista strålarna av dagsljus och önskar:
Må dag följa dag.
Må dansen dansa mig in i solens brännglas.
Må mina ögon inte förblindas av ljuset till nattens svärta.
