Warning: The magic method The_SEO_Framework\Traits\Enclose_Stray_Private::__wakeup() must have public visibility in /home/stunning/ericaappelros.se/wp-content/plugins/autodescription/inc/traits/core/overload.trait.php on line 122
Warning: The magic method The_SEO_Framework\Traits\Enclose_Core_Final::__wakeup() must have public visibility in /home/stunning/ericaappelros.se/wp-content/plugins/autodescription/inc/traits/core/overload.trait.php on line 135 Författare: ericaappelros - Erica AppelrosHoppa till innehåll
Ny inspiration till att ta itu med mitt filosofibokbmanus.
Ny ambition att sätta av skrivtid varje dag.
Ny lust att skriva.
Jag kan inte bara jobba jobba jobba.
Jag vill också leka leka leka.
Jag är Homo Ludens, den lekande människan, som Johan Huizinga benämnde det, och inte bara Homo Sapiens. Genom leken skapar vi kultur, religion, våra liv och vår verklighet.
Jag leker författare och företagare, som en liten flicka som sätter på sig mammas högklackade skor och pappas höga hatt. Med hatten nere på näsan vacklar jag fram i för stora skor utan att se vart jag går. Troligtvis står jag på näsan inom kort. Men jag känner mig fin i min ”vuxna” utstyrsel och visar stolt upp mig. Mina kloka föräldrar skrattar inte åt mig utan hjälper mig att peta upp hatten mot pannan så att jag åtminstone ser vart jag är på väg och sträcker ut en stöttande hand när jag ser ut att falla.
Den lilla flickan växer upp och växer i både hatt och skor – fast högklackat vacklar hon fortfarande i om hon tvingas gå i slika skor.
Men må leklusten leva vidare och må hon hitta ständigt nya hattar, skor och utklädningskläder att prova i nya lekar.
Vem sade detta? Ett minne trycker sig upp genom hjärnvindlingarna likt en gasbubbla genom en förstoppad tarm som, när den väl slipper lös, sprider en unken lukt av gammal skåpmat i rummet. Jag kommer inte på var citatet kommer ifrån, eller hur det kommer sig att en så klämkäck fras luktar illa?
[Googlingspaus]
Jaha, det var Hemliga Byrån, 1986, ni minns, gruppen i långa svarta rockar, cigaretter i mungipan och runda svarta glasögon? En sorglig låt egentligen om en liten snäll och oförarglig gubbe som inte kunde stå upp för sig själv. Hur illa han än behandlades så svarade han menlöst och vänligt: ”Hej hej, hemskt mycket hej”, ända in i graven.
Vilka underliga vägar har denna minnesbubbla tagit för att bubbla upp just nu i min oförutsägbara hjärna? Det kan man grubbla på länge om man så vill.
Det vill jag inte. Inte alls. Jag vill inte kännas vid att jag skulle ha någon som helst släktskap med denne man. Inte låter jag mig trampas på utan att protestera? Inte låter jag andra utnyttja min goda vilja? Inte är väl jag en mes som inte vågar säga ifrån?
Eller?
Vad menade egentligen Jesus med sitt bud att vända andra kinden till? Eller om någon tvingar dig att gå en mil, att gå en mil till. Det låter förvillande likt en uppmaning att låta sig trampas på och utnyttjas. Jag vet att alla predikanter och präster och mildsinnade bibelläsare försäkrar att det inte handlar om detta. Men…
Men när gökungen för sjuttiosjunde gången kräver: Ge mig! Ge mig mer! Ge mig ännu mer! och aldrig låter sig mättas, ska jag då fortfarande svara ”Hej hej, hemskt mycket hej” och flyga iväg med trådslitna vingar för att fånga ytterligare en mask att stoppa i gökungens omättliga gap? Jag har bara två kinder att vända till…
Jesus lärjungar frågade honom en gång hur många gånger man skulle förlåta någon, räckte det måhända med sju gånger? Jesus replikerade med att det alls inte räckte med sju gånger, snarare handlade det om sju gånger sjuttio gånger. 7*70 = 490 och det är mycket nog kan tyckas. Om det dessutom är så som de lärde påstår att 7*70 symboliskt står för oändligheten, så blir det hart när outhärdligt att tänka sig.
Skulle jag låta mig trampas på, utnyttjas, förnedras, hånas, misshandlas ända in i oändligheten utan att säga annat än ”Hej hej, hemskt mycket hej” med min milda förlåtande stämma?
Nu är det dags igen. En hel vecka har flugit förbi. Själv har jag dock inte flugit någonstans, utan biter mig fast i mitt bergsnäste ovan Funchal. Jag sitter vid öppen altandörr och hör hundarna skymningsskälla medan solen, som är dold bakom mörka moln, bländar mig med sina sneda stålar via havsytans spegel. Jag känner mig lycklig.
Grannens katt uppvaktar mig understundom med råtthuvuden utanför ytterdörren. En och annan inälva händer det också att jag hittar. Jag tänker att det är välment från kattens sida, men ryser ändå när jag kastar iväg kadaverdelarna ner på grannens vildvuxna avokadoträdstomt och efteråt tvättar jag händerna lika noga som vore det Covid19-virus jag försökte tvätta bort.
Ibland när jag är ute och går hör jag undulater kvittra från balkonger och verandor. Här kan fåglarna bo ute året runt. Ingen nedskräpning inomhus, inga allergener i sovrummet. Tänk att ha en stor voljär med undulater på verandan… Det finns många drömmar kvar att uppfylla! Underbart.
Undulater. Nyfikna, pigga, intelligenta, uppfinningsrika, individualistiska och sällskapliga varelser. Ett gott sällskap för en befryndad människa.
Om inte många minuter faller mörkret. Men först njuter jag av solnedgångens varma förlåtande färger i rött, orange och gult och håller tummarna för att de mörka, nu orangetunga, molnen behåller sin väta i himlen och inte släpper lös den över mitt trasiga tak.
Jag har skissat på outlines till deckare och populärvetenskaplig bokserie.
Jag har filat på en text till min responsgrupp på tisdag.
Helt overksam har jag alltså inte varit med skrivandet den gångna veckan. Fast jag har tagit på mig för mycket annat för att jag ska känna mig nöjd.
Jag vill ju ha mer tid för att skriva. Och det är för att få mer tid att skriva som jag lägger ner så mycket arbete på att få igång en bra online-kurs och hitta samarbetspartners för att göra den känd. Jag tänker mig att detta åtminstone delvis är ett övergående stadium.
Veckan som kommer ska jag skriva ytterligare fyra föreläsningar och det lär ta sin tid. Men jag har också förpliktigat mig till att skriva ett par testscener i min deckare för att utforska karaktärerna och se hur de känns, hur de reagerar och talar och tänker i olika situationer.
Jag har också förbundit mig att färdigställa en mer exakt outline till min decisionmaking strategies-bok, och vilka berättelser och filosofer jag vill ha med.
Goda föresatser och mindre goda genomföranden av nämnda föresatser präglar veckan som gått. Tisdag och torsdag hann jag knappt gå på toaletten för alla möten som var inbokade. Så något skrivande blev det knappast.
Fast jag har ägnat några timmar åt att göra en key word search för den tänkta boken om Decision-making strategies. Se där, jag är inte helt hopplös. Bara nästan. Allting hopar sig samtidigt just nu och jag tänker att jag kan ta igen skrivandet senare när vissa saker lugnar ner sig.
Och innehållet i en sådan bok om decision-making skulle kunna vara…
I am thinking of writing a series of Philosophy Lite e-books, Philosophy of real-life, shorter books on various philosophical themes (such as philosophy of learning, friendship, dance, writing, doubt, religion, habits, reading, decision-making, housekeeping, personal growth, health, gardening, economy, etc) for the interested, reflecting reader with a sense of humour and a desire to strive for a better life for themselves, humanity and the universe.
My idea is that each book /theme should contain roughly the same structural elements, such as: What the Greek and other philosophers had to say about it (i.e. plain hard-core philosophy); What’s in it for me/you/the world (i.e. real-life applications and ethics); Traps to avoid (i.e. what the bad guys can or have used the arguments /it for); Footsteps to follow – or not (examples from history and contemporary or future society) In a nutshell (basic facts – worth to remember, and odd facts – fun to tell); How to prove yourself wrong (Skills and ways to argue for and against or simply dissolve the different standpoints)
What do you think? Would you want to read such a series? Or some of the books /themes in it? What themes would you want it to cover? What structural elements would you want to find in each book? how long would you like such a book to be? 20 000 words? Anything else? Any other advice or comments you would like to give me, please do!
I would massively appreciate your help in answering these questions before I embark on this project. If it turns out not to be worthwhile doing, I’d rather find out straight away…
I stora drag vill jag sätta av tisdagar och fredagar åt skrivande. Och i möjligaste mån styra över andra aktiviteter till de övriga veckodagarna.
Började spåna på en outline till Barbiebilen igår på flygplatsen. Och en logline:
”Barbiebilen, en psykologisk thriller där en mammas besatthet av hämnd ställs mot hennes samvete när en flickas liv hänger på hennes val.”
Rafflande?
För att livet inte ska bli alltför spännande tänkte jag balansera skrivandet med ”Decision making strategies for real-life”. Torrt och fint. Rent av knastertorrt vid närmare eftertanke.
Inte bra.
Får göra research på nyckelord och skapa en bättre titel.
Jo, jag ska fortsätta på egen hand med min deckare. Och med ett hemligt skönlitterärt projekt. Och med ett populärvetenskapligt skrivprojekt. Blir det för mycket nu? Jag har ju mycket annat för mig i livet… Men allt annat jag gör, gör jag delvis för att få möjlighet att skriva, så skriva ska jag göra. Oavsett vad.
Mitt populärvetenskapliga skrivprojekt ska jag börja med i januari och avsluta under maj. Jag har tanken att skriva en serie kortare böcker med gemensamt tema ”Philosophy of (real-)life” och olika underteman, som decision-making eller cleaning eller religion. Jag tror det skulle kunna bli både intressant och användbart.
Mitt hemliga projekt har legat i malpåse ett år vid det här laget och det är dags att avsluta det. Under sommaren ska jag skriva klart och skicka in för bedömning före september.
Min deckare, slutligen, ska jag skriva på närhelst jag får lust och om inte förr så ska jag fokusera på den från september och framåt och ha den färdig innan 2022 års utgång. 2021 ska jag ha skrivit en synopsis och ha karaktärerna färdiga med kött och blod och alla neuroser på papper.
En sak till. Jag vill skriva en vetenskaplig artikel om dans och religionsfilosofi som tar vid där mitt kapitel i den nya introduktionsboken om religionsfilosofi slutar.
Förra årets ängel var Courage. Och mod tycker jag att jag har visat i stora mått. Jag har gjort mig synlig på nätet, via blog och facebook grupp, som publicerad författare, i webinarer och podcastintervjuer. Jag har skickat in ett bokmanus. Inte illa marcherat från att inte ens ha velat ha ett konto på facebook för något år sedan…
Och nu är det dags att värna om min kreativitet.
Värna tiden som behövs för att vara kreativ.
Det tar tid. Mycket tid. Ostörd tid. Ställtid. Omställningstid. Inställningstid. Flowtid. Paralystid.
Skriva.
Skulptera i lera.
Skapa kursinnehåll, föreläsningar, uppgifter.
Jag vill skapa.
Skapandets inspiration och besvikelsens frustration. Två ansikten på samma musa börjar jag misstänka. Som Janus, guden med två ansikten, som öppnar och stänger himlaljuset.
Eller kanske snarare som skogsrået som lockar så förrädiskt med inspirationens väna ansikte. Men när jag följer henne och hon snubblar till skymtar jag bakom det långa snärjande håret ett tomt svart hål där ryggen skulle varit. Hon saknar substans.
Jag är besviken.
Och i desperation föds kreativiteten. Alternativet är att sugas in i svärtan och tomheten i skogsråets förrädiska inre svarta hål. Men inte vill jag det.
Julafton medförde stor besvikelse. Inte fick jag den julklapp jag hade önskat mig: att bli medförfattare till en deckare i Joelsgården förlags tävling. Och jag som tyckte att jag hade skrivit ett så rafflande första kapitel.
Som tur var firade jag och gladde mig när jag i höstas fick beskedet att jag var en av finalisterna. Annars hade jag inte fått glädja mig alls. Nu fick jag en glädje och en besvikelse, vilket ju är betydligt bättre än bara en besvikelse.
Nu återstår bara att bestämma vad jag ska göra med mitt ratade kapitel och min spännande deckaridé. Jag har lust att skriva deckaren på egen hand. Men har jag tid?
Just nu har jag inget skrivprojekt aktivt på gång. Vad jag har är flera potentiella och vilande projekt att välja mellan.
Deckare: Barbiebilen
Populärvetenskap: Philosophy for real-life: Decision making
Idag är det vintersolstånd och årets kortaste dag.
Eller längsta natt.
Samma sak, säger du?
Inte helt och hållet, säger jag.
Också en aldrig så kort dag är en dag. Solen skiner, om än bakom en igenmulen himmel. Ljuset råder och vi kan se varandra. Vad som kommer efter årets kortaste dag förblir osagt.
Natten däremot är svart. Ser vi så ser vi dunkelt och i mörkret är alla katter grå. Vän blir fiende och fiende vän. Och om årets längsta natt någonsin tar slut förblir osagt.
Ord är aldrig oskyldiga.
Johannes av korset skrev om själens mörka natt, trots att han aldrig besökt nordens svarta midvinterblot. Men har själens mörka natt en ände? Vänder natten mot dag som vintern mot vår? Ingen vet.
Kanske det någonstans någon gång fanns en Johanna av korset som istället dansade själens kortaste dag?
Så länge musiken ljuder och kroppen dansar greppar jag de sista strålarna av dagsljus och önskar:
Må dag följa dag.
Må dansen dansa mig in i solens brännglas.
Må mina ögon inte förblindas av ljuset till nattens svärta.
