Kategori: Att bli fri

Kategorier
Att bli fri

Skrivlogg 28 februari 2021

Hej hej, hemskt mycket hej.

Vem sade detta? Ett minne trycker sig upp genom hjärnvindlingarna likt en gasbubbla genom en förstoppad tarm som, när den väl slipper lös, sprider en unken lukt av gammal skåpmat i rummet. Jag kommer inte på var citatet kommer ifrån, eller hur det kommer sig att en så klämkäck fras luktar illa?

[Googlingspaus]

Jaha, det var Hemliga Byrån, 1986, ni minns, gruppen i långa svarta rockar, cigaretter i mungipan och runda svarta glasögon? En sorglig låt egentligen om en liten snäll och oförarglig gubbe som inte kunde stå upp för sig själv. Hur illa han än behandlades så svarade han menlöst och vänligt: ”Hej hej, hemskt mycket hej”, ända in i graven.

Vilka underliga vägar har denna minnesbubbla tagit för att bubbla upp just nu i min oförutsägbara hjärna? Det kan man grubbla på länge om man så vill.

Det vill jag inte. Inte alls. Jag vill inte kännas vid att jag skulle ha någon som helst släktskap med denne man. Inte låter jag mig trampas på utan att protestera? Inte låter jag andra utnyttja min goda vilja? Inte är väl jag en mes som inte vågar säga ifrån?

Eller?

Vad menade egentligen Jesus med sitt bud att vända andra kinden till? Eller om någon tvingar dig att gå en mil, att gå en mil till. Det låter förvillande likt en uppmaning att låta sig trampas på och utnyttjas. Jag vet att alla predikanter och präster och mildsinnade bibelläsare försäkrar att det inte handlar om detta. Men…

Men när gökungen för sjuttiosjunde gången kräver: Ge mig! Ge mig mer! Ge mig ännu mer! och aldrig låter sig mättas, ska jag då fortfarande svara ”Hej hej, hemskt mycket hej” och flyga iväg med trådslitna vingar för att fånga ytterligare en mask att stoppa i gökungens omättliga gap? Jag har bara två kinder att vända till…

Jesus lärjungar frågade honom en gång hur många gånger man skulle förlåta någon, räckte det måhända med sju gånger? Jesus replikerade med att det alls inte räckte med sju gånger, snarare handlade det om sju gånger sjuttio gånger. 7*70 = 490 och det är mycket nog kan tyckas. Om det dessutom är så som de lärde påstår att 7*70 symboliskt står för oändligheten, så blir det hart när outhärdligt att tänka sig.

Skulle jag låta mig trampas på, utnyttjas, förnedras, hånas, misshandlas ända in i oändligheten utan att säga annat än ”Hej hej, hemskt mycket hej” med min milda förlåtande stämma?

Nej, jag tror inte det.

Någonstans på vägen säger jag till slut:

”Nej nej, hemskt mycket nej!”

Och sen är det slut.

På riktigt.

Slut.

Dela eller gilla detta innehåll:
Kategorier
Att bli fri Identitet Skrivande

Självsabotörer del 2

(Här hittar du Del 1)

 Möt några av mina framstående självsabotörer:

  • Snälla Snilla – alias Snällhetssabotören. Snälla Stina har inga egna behov, annat än att bli uppfattad som snäll, och hon tycker inte att jag ska ha några egna behov heller utan helt fokusera på att vara andra till lags. Vad jag vill kommer i sista hand.
  • Perfekta Pia – alias Perfektionisten. För Perfekta Pia blir ingenting någonsin tillräckligt bra för att visa upp för en kritisk omvärld. Jag blir aldrig riktigt färdig att ta nästa steg.
  • Ivriga Inga – alias Splittraren. Ivriga Inga ser möjligheter överallt och flyger som ett överstimulerat bi från den ena blomman till den andra utan att ta sig tid att suga upp nektar någonstans. Jag splittrar min energi.
  • Stackars Stina – alias Offerkoftan. Det är alltid synd om Stackars Stina och hon har alltid goda ursäkter för varför hon inte går vidare eller blir färdig. Stackars mig, jag kan ju inte hjälpa att alla /omständigheterna är emot mig.
  • Jante Jantelag – behöver ingen närmare presentation. Inte ska väl jag… Jante Jantelag talar till min rädsla. Vem är väl jag att förhäva mig och tro att jag är något.
  • Trisse Upptrissare – alias Maximeraren. Det är mycket just nu. Och allt ska göras på ett optimalt och effektivt sätt med bästa resultat. Trisse Upptrissares tilltro till min simultankapacitet är oändlig och han tycker att jag mycket väl i en och samma stund kan delta i ett möte via Zoom, svara på mail i telefonen, planera eftermiddagens kurs i huvudet och motionera benen genom diskreta tåhävningar. Tills jag kollapsar vill säga; då slinker han undan med svansen mellan benen.

En självsabotör har alltid en orsak till sin existens. Mina mest ljudliga sabotörer känns i alla fall djupt rotade i min uppväxt och den självkänsla eller brist på självkänsla som jag har utvecklat under livet. Om jag djupt inne känner att jag inte förtjänar att lyckas så kommer jag på ett subtilt sätt att försöka se till att jag inte lyckas. Så att förändras handlar inte bara om att justera yttre beteenden eller medvetna tankar, utan är mycket mer genomgripande än så. Det är därför det kommer att ta tid att förändras.

Jag behöver ta mig tid till självreflektion och till att observera mina tankar och mitt beteende så att jag bättre förstår mina underliggande behov, önskningar och rädslor.

Jag tror att det är viktigt att inte göra för mycket på en gång utan att förändra en liten sak i taget. För varje liten förändring jag lyckas med växer min självkänsla och min observationsförmåga finslipas. När jag lär mig att känna igen en självsabotör lär jag mig samtidigt något om hur jag gör för att känna igen självsabotörer generellt och kan börja förändra mina mönster så sakteliga.

Testa dig själv i följande quizz som jag har satt ihop!

Dela gärna resultatet och quizzet!

Dela eller gilla detta innehåll:
Kategorier
Att bli fri Identitet

Självsabotörer del 1

Mitt rationella jag (den sida av mig som säger att jag ska träna, skriva regelbundet och planera mitt arbete) står ofta i konflikt med den sida av mig som vill skjuta upp till sista minuten, slippa träna och visst aldrig får tid att skriva. Det verkar som att det finns något inuti mig själv som vill sabotera för mig, en liten röst som inte vill att jag ska lyckas.

Fast underligt nog tycks rösten samtidigt vilja skydda mig från att misslyckas. Genom att peka på alla tänkbara otäcka konsekvenser av att sticka ut näsan och försöka mig på något, blir jag rädd för att ta risken att misslyckas och därmed frånsäger jag mig också alla chanser att lyckas.

Självsabotörerna är egentligen inte onda eller illvilligt inställda till mig, snarare tvärt om. De vill skydda mig och vill helst av allt bädda in mig i bomull så att jag stannar i min bekvämlighetszon. Mitt undermedvetna vill skydda mig från att bli ledsen och besviken, ja, från vad helst det är jag är rädd för ska hända. Men samtidigt medför det att jag går miste om möjligheten att förändras och övervinna mina rädslor. Paradoxalt!

Om jag skulle träna och äta rätt och bli stark och smal och hälsosam, vad skulle det ställa för ökade krav på mig? Då kanske jag känner att jag måste prestera mer? Är det inte tryggare att ha den lilla övervikten, eller det lilla ryggonda att skylla på? Och så äter jag chokladkakan istället för att göra mina armhävningar… Genom mina tankar och mina beteenden saboterar jag för mig själv.

Om jag aldrig riktigt tar mig tid att skriva på min bok regelbundet så blir den ju aldrig färdig och då utsätter jag mig inte heller för risken att bli totalt sågad och nedgjord som författare. Om jag aldrig visar vad jag har skrivit för någon kan jag fortfarande behålla självbilden av att jag skriver bra. Men jag kan inte få självbilden bekräftad. Att få den bekräftad innebär per automatik att jag också tar risken att få den falsifierad, och det kan göra ont.

Min självsabotör Perfekta Pia säger att jag inte får lämna ifrån mig min text för den är inte tillräckligt bra än. Fast för henne kommer den aldrig att bli tillräckligt bra… Ivriga Inga å andra sidan distraherar mig med flera nya fantastiska idéer till skrivprojekt som jag bara måste börja skriva på, så att inget av dem någonsin blir färdigskrivet. Snälla Snilla låter alla andras behov gå före och aldrig blir det väl då någon tid över för mig att skriva på min egen bok. Stackars mig, inskjuter Stackars Stina, det är i alla fall inte mitt fel att det inte blir någon bok.

Mina självsabotörer arbetar på olika fronter, och ibland samarbetar de.

Men när jag väl ser dem och deras välmenande försök att skydda mig, så blir det lättare för mig att välja fristående från deras röster. Det svåra är just att se dem och upptäcka mina självdestruktiva mönster, i tankar och beteenden.

Fortsättning följer… Här hittar du Del 2

Mona Lisa och böcker illustrerar perfektionism.
Dela eller gilla detta innehåll:
Kategorier
Att bli fri

Att välja till är lätt, att välja bort är svårare

Jag vill helst inte behöva välja bort något av allt jag vill göra. Men att bara välja till och aldrig välja bort blir i längden ohållbart och ibland går det inte ens.

Snarlikt men samtidigt väsensskilt från Uppsala universitets motto ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större” (som jag har anledning att återkomma till i ett senare blogginlägg!) klingar sentensen ”Att välja till är lätt, att välja bort är svårare” mer genuint an, åtminstone till min erfarenhet.

Det finns så mycket att göra som antingen är sinsemellan oförenligt eller helt enkelt inte ryms tidsmässigt inom ramen för ett enda liv.

  • Jag skulle vilja ha mjölkgetter, hundar och höns. Samtidigt vill jag vara fri att resa långa perioder till ett varmare klimat vintertid. Det går inte ihop. Det ena eller det andra måste jag välja bort.
  • Jag skulle vilja grotta ner mig hela dagarna och bara skriva och på så sätt lära mig att bli en allt bättre författare som kan skriva böcker som ger hopp åt barn och sätter myror i huvudet på vuxna och som kan avnjutas för sitt språk.
  • Samtidigt skulle jag vilja ägna all min tid åt att fördjupa mina färdigheter i att skulptera med lera och kunna tillverka vackra och underfundiga gudinnefigurer och kvinnor som står på egna ben och andra fantastiska lerskapelser.
  • Och jag vill vara en god lektor i religionsfilosofi och se mina uppsatsstudenter utvecklas; jag vill skriva forskningsartiklar som för in dans och kroppsrörelse i det religionsfilosofiska rummet.
  • Dessutom skulle jag vilja utöka min coaching för accelerated learning skills och ägna hela dagarna åt att förfina inlärningstekniker och hjälpa människor att komma vidare med sina studier och sina liv.

Ja, det var bara några områden, som alla skulle kräva mitt helhjärtade engagemang för att det skulle bli riktigt lyckat.

Men om jag envetet håller fast vid att försöka göra alltihop är risken överhängande att det varken blir hackat eller malet någonstans och att jag presterar mediokert och halvdant inom alla områden istället för att bli genial inom ett enda område.

Så vad ska man göra om man befinner sig som åsnan mellan två (eller sju) hötappar och inte kan välja? Nafsa lite här och lite där? Vända ryggen åt den ena och glufsa i sig den andra? Svälta ihjäl i obeslutsamhetens ångest? Lyssna till magkänslan? Göra en logisk analys av för- och nackdelar? Gå i väggen? Hoppas på reinkarnation? Blunda och välja och inte se sig om igen?

Hjälp!

Hur gör du?

Svara på enkäten, se hur andra har svarat (naturligtvis anonymt) och låt oss inspirera varandra!

Dela eller gilla detta innehåll:
Kategorier
Att bli fri

Att stanna en stund i glädjen

Så ofta när jag har uppnått ett mål eller genomfört en förändring tar jag mig inte tid att glädjas över vad jag har åstadkommit. Utan att stanna upp för att njuta av skönheten och harmonien i det färdiga konstverket som mitt liv just då utgör skyndar jag raskt vidare mot nya mål.

Det är ju ambitiöst av mig. Men ack vad jag förlorar genom att inte stanna kvar en stund i glädjeruset av att ha lyckats med någonting. För att må bra behöver jag få fira och känna att jag kan vila i att ha nått dit jag vill. Om jag alltid jäktar vidare känner jag mig hela tiden otillräcklig. Jag skapar ständigt mitt liv, som en tavla, en bok eller en lerfigur, och vid vissa punkter i skapandet är det rätt att ta sig tid att beundra konstverket. När jag har njutit av anblicken en stund hittar jag säkert något som kan förbättras eller göras om och jag ger mig i kast med att knåda om leran eller måla över tavlan. Och så ser allt kaotiskt ut igen, som det gör i förändringen. Tills nästa punkt av harmoni och balans.

Balans. Som alltid handlar det om balans.

Att kunna glädjas över uppnådda mål och segrar utan att slå mig till ro där för alltid.

Att våga gå vidare mot nya mål och ambitioner utan att stressa eller känna mig pressad.

Vad jag vill dela med mig av till dig som vill stanna en stund i glädjen:

  • Unna dig att glädjas över vad du har åstadkommit. Låt det ta tid.
  • Hasta inte vidare på en gång.
Glädjebrand
Dela eller gilla detta innehåll:
Kategorier
Att bli fri

Glädjen i friheten att välja

Nu har jag skrivit en del blogginlägg om det svåra och utmanande med att byta roll, förändra sin livssituation och börja om från början igen med något nytt.

Men ännu större är glädjen över det nya. Det vill jag lyfta fram! Utan den glädjen och frihetskänslan hade förändringsarbetet inte varit värt mödan.

Jag känner mig rent lycklig över att få skriva fritt och fantasifullt. Och när jag sitter sent på kvällen och försöker klura ut hur man bygger en websida eller administrerar en facebookgrupp händer det att tiden rinner iväg utan att jag vet vart den har tagit vägen. Jag får energi snarare än dräneras på energi.

Att då och då få befinna mig i flow och att få uppleva arbetsglädje i det jag gör är värt alla stötestenar på vägen.

Vad jag vill dela med mig av till dig som har hittat en ny glädje i livet:

  • Stanna upp ibland och uppmärksamma glädjen och lusten du upplever i din nya roll så att du inte fastnar i det jobbiga i förändringen.
  • Tänk att allt du längtar efter finns inom räckhåll!
Delfiner utanför Madeira 2019
Dela eller gilla detta innehåll:
Kategorier
Att bli fri Skrivande

Identitetskris

När livet tar nya vägar, antingen av eget val eller omständigheternas, kan det kännas som att man kommer i en identitetskris. Vem är jag nu? Är jag akademiker eller författare? Är jag anställd eller företagare? Dotter eller mamma till min mamma?

Vad som konstituerar min identitet är en fråga som filosofer har diskuterat i århundraden. Alltså inget jag kan lösa i ett kort blogginlägg! Men kanske det handlar om en kombination av uppväxt, erfarenheter, värderingar, relationer, gjorda val, fysisk och social omgivning, gener och kropp i ständig förändring och utveckling kring en relativt konstant kärna. Vad tror du? Lämna gärna en kommentar och berätta så kan vi lära av varandras perspektiv!

Efter att ha bott i Kenya i några år när jag var liten fick jag något av en identitetskris när vi flyttade tillbaka till Sverige. Jag ville ju inte bo i Sverige utan ville åka hem till Afrika igen, till mina vänner och värmen. Jag var minst sagt förgrymmad på mina föräldrar som valt att inte stanna kvar en period till som lärare på KSTC, Kenya Science Teacher’s College, ett SIDA-projekt på 1960-talet. Kanske är det från denna tid min rastlöshet och mitt ständiga letande efter att känna att jag är hemma på riktigt härstammar.

I min novell ”Leka afrikaner” har jag beskrivit ett barndomsminne från denna tid, när vi barn försökte förvandla oss till riktiga afrikaner genom att använda oss av lera…

Läs mer om novellen här och hör mig läsa en stycke ur den!

Dela eller gilla detta innehåll:
Kategorier
Att bli fri

Modet att våga välja

Jag är så glad att jag har vågat välja nya vägar i mitt liv ett flertal gånger: bostadsorter, yrken, utbildningar, relationer, intressen, hantverksfärdigheter. Livet blir mer spännande och uthärdligt när jag står i en ständig utveckling.

Det finns säkert de som är så lyckligt lottade att de finner förnöjsamhet i status quo. Så inte jag. Jag drivs på gott och ont av en inre rastlöshet och nyfikenhet att ge mig in på nya områden och lära mig nya färdigheter, insikter och kunskaper.

För att livet inte ska bli tråkigt behöver jag ständigt nya utmaningar och svårigheter att överkomma. Att börja om som nybörjare inom ett område är ett bra sätt att tillfredsställa detta behov!

Den nya väg jag ger mig in på nu är kanske en av de svåraste. Att som författare hävda att andra ska betala för att få läsa mina verk ligger inte för mig. Att sälja mina tjänster som handledare och coach är inte lättare. Skrivandet och coachandet i sig älskar jag. Men att sticka ut näsan och lämna ut mig till omvärldens potentiella förkastande känns obehagligt.

Jag väljer att våga sticka ut näsan!

Vad jag vill dela med mig till dig som vill våga välja:

  • Att inte välja är också att välja. Våga göra ett aktivt val, välj bort, välj till.
  • Mod är något man måste öva på. Genom att våga blir du modigare!
  • Tiden tickar på oavsett, så varför inte göra slag i saken nu?
BIld av Gerd Altmann från Pixabay
Dela eller gilla detta innehåll:
Kategorier
Att bli fri

Rädd för att göra bort mig

Det kräver ödmjukhet och mod att våga göra misstag. För att genomföra en förändring där jag måste börja om från början och lära mig allt på nytt måste jag våga inte vara perfekt.

Personligen är jag livrädd för att göra bort mig. Se där, en bekännelse från hjärtat. Totalt ovillig att lämna ifrån mig något ofärdigt kvalificerar jag gott och väl som perfektionist. Jag måste kämpa med mig själv varje gång jag lämnar ifrån mig något jag har skrivit – om så bara ett email – för att inte gå igenom det en gång till, bara en gång till, för att se om jag inte kan göra det ännu bättre. Men någon gång måste jag ju släppa taget och exponera mig för omvärlden.

Att blogga är begripligt nog en stor utmaning för mig och samtidigt en ypperlig övning i att lyssna mindre på perfektionisten i mig som säger att jag allra minst dör om kritiska ögon förkastar det jag erbjuder.

Jag tänker att för varje gång jag faktiskt inte dör, blir jag lite modigare!

Vad jag vill dela med mig av till dig som är rädd att göra bort dig:

  • Se dig omkring. Tillvaron är full av ofärdigheter och misstag och inte blir du totalfördömande på grund av det. Se på dig själv med samma accepterande ögon. Och våga tro att andra också gör det.
  • Ditt potentiellt tappade ansikte är ett billigt pris att betala för de fantastiska och efterlängtade nya erfarenheter och lärdomar du är på väg mot genom att våga välja förändring.
BIld av DanaTentis från Pixabay
Dela eller gilla detta innehåll:
Kategorier
Att bli fri Skrivande

Att frigöra sig från gamla mönster

När jag nu kastar mig ut som skönlitterär författare är det härligt att få leka med orden. Men jag möter också motstånd. Mestadels kommer motståndet inifrån mig själv. Kan jag verkligen göra det här tillräckligt bra? Är det inte säkrast att bli vid min läst och skriva inom den genre som jag behärskar, vetenskapliga artiklar och böcker?

Vissa saker går av sig själv och helt plötsligt har en text jag har skrivit blivit torr och tråkig, för att jag glömmer bort att utanför akademin är det inte fult att vara personlig och känslomässigt engagerad.

Spindelnätet som vill hålla mig fast i mina gamla invanda roller och vanor har många trådar:

  • Rädslan för att misslyckas med det nya och tappa ansiktet.
  • Otryggheten i att inte veta riktigt hur jag ska göra.
  • Det pinsamma i att vara den som behöver be om hjälp och fråga om de mest grundläggande saker, istället för att vara den som alltid vet och kan ge svar.
  • Oviljan att överge tryggheten i det invanda och bekväma, det jag verkligen kan.

Det är inte alltid lätt att slita sig loss. Men frihet är inte lätt. Ska inte vara lätt.

Vad jag vill dela med mig av till dig som vill frigöra dig från gamla mönster:
  • Det du vill frigöra dig ifrån kan vara klibbigt som ett spindelnät och kan hålla dig lika fast som en väl inspunnen fluga: underskatta inte dess attraktionskraft.
  • Identifiera och namnge trådarna i spindelnätet så blir du mer medveten om när de drar i dig.
  • Den klibbigaste tråden tror jag är rädslan för att misslyckas. Se dina rädslor i ansiktet istället för att ducka för dem. Mer om detta i nästa blogginlägg.
Spindelnät i gryningsdagg.
Foto: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=103323
Dela eller gilla detta innehåll: