Warning: The magic method The_SEO_Framework\Traits\Enclose_Stray_Private::__wakeup() must have public visibility in /home/stunning/ericaappelros.se/wp-content/plugins/autodescription/inc/traits/core/overload.trait.php on line 122
Warning: The magic method The_SEO_Framework\Traits\Enclose_Core_Final::__wakeup() must have public visibility in /home/stunning/ericaappelros.se/wp-content/plugins/autodescription/inc/traits/core/overload.trait.php on line 135 Category: Identitet - Erica AppelrosHoppa till innehåll
Förra årets ängel var Courage. Och mod tycker jag att jag har visat i stora mått. Jag har gjort mig synlig på nätet, via blog och facebook grupp, som publicerad författare, i webinarer och podcastintervjuer. Jag har skickat in ett bokmanus. Inte illa marcherat från att inte ens ha velat ha ett konto på facebook för något år sedan…
Och nu är det dags att värna om min kreativitet.
Värna tiden som behövs för att vara kreativ.
Det tar tid. Mycket tid. Ostörd tid. Ställtid. Omställningstid. Inställningstid. Flowtid. Paralystid.
Skriva.
Skulptera i lera.
Skapa kursinnehåll, föreläsningar, uppgifter.
Jag vill skapa.
Skapandets inspiration och besvikelsens frustration. Två ansikten på samma musa börjar jag misstänka. Som Janus, guden med två ansikten, som öppnar och stänger himlaljuset.
Eller kanske snarare som skogsrået som lockar så förrädiskt med inspirationens väna ansikte. Men när jag följer henne och hon snubblar till skymtar jag bakom det långa snärjande håret ett tomt svart hål där ryggen skulle varit. Hon saknar substans.
Jag är besviken.
Och i desperation föds kreativiteten. Alternativet är att sugas in i svärtan och tomheten i skogsråets förrädiska inre svarta hål. Men inte vill jag det.
Snälla Snilla – alias Snällhetssabotören. Snälla Stina har inga egna behov, annat än att bli uppfattad som snäll, och hon tycker inte att jag ska ha några egna behov heller utan helt fokusera på att vara andra till lags. Vad jag vill kommer i sista hand.
Perfekta Pia – alias Perfektionisten. För Perfekta Pia blir ingenting någonsin tillräckligt bra för att visa upp för en kritisk omvärld. Jag blir aldrig riktigt färdig att ta nästa steg.
Ivriga Inga – alias Splittraren. Ivriga Inga ser möjligheter överallt och flyger som ett överstimulerat bi från den ena blomman till den andra utan att ta sig tid att suga upp nektar någonstans. Jag splittrar min energi.
Stackars Stina – alias Offerkoftan. Det är alltid synd om Stackars Stina och hon har alltid goda ursäkter för varför hon inte går vidare eller blir färdig. Stackars mig, jag kan ju inte hjälpa att alla /omständigheterna är emot mig.
Jante Jantelag – behöver ingen närmare presentation. Inte ska väl jag… Jante Jantelag talar till min rädsla. Vem är väl jag att förhäva mig och tro att jag är något.
Trisse Upptrissare – alias Maximeraren. Det är mycket just nu. Och allt ska göras på ett optimalt och effektivt sätt med bästa resultat. Trisse Upptrissares tilltro till min simultankapacitet är oändlig och han tycker att jag mycket väl i en och samma stund kan delta i ett möte via Zoom, svara på mail i telefonen, planera eftermiddagens kurs i huvudet och motionera benen genom diskreta tåhävningar. Tills jag kollapsar vill säga; då slinker han undan med svansen mellan benen.
En självsabotör har alltid en orsak till sin existens. Mina mest ljudliga sabotörer känns i alla fall djupt rotade i min uppväxt och den självkänsla eller brist på självkänsla som jag har utvecklat under livet. Om jag djupt inne känner att jag inte förtjänar att lyckas så kommer jag på ett subtilt sätt att försöka se till att jag inte lyckas. Så att förändras handlar inte bara om att justera yttre beteenden eller medvetna tankar, utan är mycket mer genomgripande än så. Det är därför det kommer att ta tid att förändras.
Jag behöver ta mig tid till självreflektion och till att observera mina tankar och mitt beteende så att jag bättre förstår mina underliggande behov, önskningar och rädslor.
Jag tror att det är viktigt att inte göra för mycket på en gång utan att förändra en liten sak i taget. För varje liten förändring jag lyckas med växer min självkänsla och min observationsförmåga finslipas. När jag lär mig att känna igen en självsabotör lär jag mig samtidigt något om hur jag gör för att känna igen självsabotörer generellt och kan börja förändra mina mönster så sakteliga.
Testa dig själv i följande quizz som jag har satt ihop!
Mitt rationella jag (den sida av mig som säger att jag ska träna, skriva regelbundet och planera mitt arbete) står ofta i konflikt med den sida av mig som vill skjuta upp till sista minuten, slippa träna och visst aldrig får tid att skriva. Det verkar som att det finns något inuti mig själv som vill sabotera för mig, en liten röst som inte vill att jag ska lyckas.
Fast underligt nog tycks rösten samtidigt vilja skydda mig från att misslyckas. Genom att peka på alla tänkbara otäcka konsekvenser av att sticka ut näsan och försöka mig på något, blir jag rädd för att ta risken att misslyckas och därmed frånsäger jag mig också alla chanser att lyckas.
Självsabotörerna är egentligen inte onda eller illvilligt inställda till mig, snarare tvärt om. De vill skydda mig och vill helst av allt bädda in mig i bomull så att jag stannar i min bekvämlighetszon. Mitt undermedvetna vill skydda mig från att bli ledsen och besviken, ja, från vad helst det är jag är rädd för ska hända. Men samtidigt medför det att jag går miste om möjligheten att förändras och övervinna mina rädslor. Paradoxalt!
Om jag skulle träna och äta rätt och bli stark och smal och hälsosam, vad skulle det ställa för ökade krav på mig? Då kanske jag känner att jag måste prestera mer? Är det inte tryggare att ha den lilla övervikten, eller det lilla ryggonda att skylla på? Och så äter jag chokladkakan istället för att göra mina armhävningar… Genom mina tankar och mina beteenden saboterar jag för mig själv.
Om jag aldrig riktigt tar mig tid att skriva på min bok regelbundet så blir den ju aldrig färdig och då utsätter jag mig inte heller för risken att bli totalt sågad och nedgjord som författare. Om jag aldrig visar vad jag har skrivit för någon kan jag fortfarande behålla självbilden av att jag skriver bra. Men jag kan inte få självbilden bekräftad. Att få den bekräftad innebär per automatik att jag också tar risken att få den falsifierad, och det kan göra ont.
Min självsabotör Perfekta Pia säger att jag inte får lämna ifrån mig min text för den är inte tillräckligt bra än. Fast för henne kommer den aldrig att bli tillräckligt bra… Ivriga Inga å andra sidan distraherar mig med flera nya fantastiska idéer till skrivprojekt som jag bara måste börja skriva på, så att inget av dem någonsin blir färdigskrivet. Snälla Snilla låter alla andras behov gå före och aldrig blir det väl då någon tid över för mig att skriva på min egen bok. Stackars mig, inskjuter Stackars Stina, det är i alla fall inte mitt fel att det inte blir någon bok.
Mina självsabotörer arbetar på olika fronter, och ibland samarbetar de.
Men när jag väl ser dem och deras välmenande försök att skydda mig, så blir det lättare för mig att välja fristående från deras röster. Det svåra är just att se dem och upptäcka mina självdestruktiva mönster, i tankar och beteenden.
