Nu är det dags igen. En hel vecka har flugit förbi. Själv har jag dock inte flugit någonstans, utan biter mig fast i mitt bergsnäste ovan Funchal. Jag sitter vid öppen altandörr och hör hundarna skymningsskälla medan solen, som är dold bakom mörka moln, bländar mig med sina sneda stålar via havsytans spegel. Jag känner mig lycklig.
Grannens katt uppvaktar mig understundom med råtthuvuden utanför ytterdörren. En och annan inälva händer det också att jag hittar. Jag tänker att det är välment från kattens sida, men ryser ändå när jag kastar iväg kadaverdelarna ner på grannens vildvuxna avokadoträdstomt och efteråt tvättar jag händerna lika noga som vore det Covid19-virus jag försökte tvätta bort.
Ibland när jag är ute och går hör jag undulater kvittra från balkonger och verandor. Här kan fåglarna bo ute året runt. Ingen nedskräpning inomhus, inga allergener i sovrummet. Tänk att ha en stor voljär med undulater på verandan… Det finns många drömmar kvar att uppfylla! Underbart.
Undulater. Nyfikna, pigga, intelligenta, uppfinningsrika, individualistiska och sällskapliga varelser. Ett gott sällskap för en befryndad människa.
Om inte många minuter faller mörkret. Men först njuter jag av solnedgångens varma förlåtande färger i rött, orange och gult och håller tummarna för att de mörka, nu orangetunga, molnen behåller sin väta i himlen och inte släpper lös den över mitt trasiga tak.
Jag stänger dörren och tänder mina lampor.
Det är kväll.
