Hej hej, hemskt mycket hej.
Vem sade detta? Ett minne trycker sig upp genom hjärnvindlingarna likt en gasbubbla genom en förstoppad tarm som, när den väl slipper lös, sprider en unken lukt av gammal skåpmat i rummet. Jag kommer inte på var citatet kommer ifrån, eller hur det kommer sig att en så klämkäck fras luktar illa?
[Googlingspaus]
Jaha, det var Hemliga Byrån, 1986, ni minns, gruppen i långa svarta rockar, cigaretter i mungipan och runda svarta glasögon? En sorglig låt egentligen om en liten snäll och oförarglig gubbe som inte kunde stå upp för sig själv. Hur illa han än behandlades så svarade han menlöst och vänligt: ”Hej hej, hemskt mycket hej”, ända in i graven.
Vilka underliga vägar har denna minnesbubbla tagit för att bubbla upp just nu i min oförutsägbara hjärna? Det kan man grubbla på länge om man så vill.
Det vill jag inte. Inte alls. Jag vill inte kännas vid att jag skulle ha någon som helst släktskap med denne man. Inte låter jag mig trampas på utan att protestera? Inte låter jag andra utnyttja min goda vilja? Inte är väl jag en mes som inte vågar säga ifrån?
Eller?
Vad menade egentligen Jesus med sitt bud att vända andra kinden till? Eller om någon tvingar dig att gå en mil, att gå en mil till. Det låter förvillande likt en uppmaning att låta sig trampas på och utnyttjas. Jag vet att alla predikanter och präster och mildsinnade bibelläsare försäkrar att det inte handlar om detta. Men…
Men när gökungen för sjuttiosjunde gången kräver: Ge mig! Ge mig mer! Ge mig ännu mer! och aldrig låter sig mättas, ska jag då fortfarande svara ”Hej hej, hemskt mycket hej” och flyga iväg med trådslitna vingar för att fånga ytterligare en mask att stoppa i gökungens omättliga gap? Jag har bara två kinder att vända till…
Jesus lärjungar frågade honom en gång hur många gånger man skulle förlåta någon, räckte det måhända med sju gånger? Jesus replikerade med att det alls inte räckte med sju gånger, snarare handlade det om sju gånger sjuttio gånger. 7*70 = 490 och det är mycket nog kan tyckas. Om det dessutom är så som de lärde påstår att 7*70 symboliskt står för oändligheten, så blir det hart när outhärdligt att tänka sig.
Skulle jag låta mig trampas på, utnyttjas, förnedras, hånas, misshandlas ända in i oändligheten utan att säga annat än ”Hej hej, hemskt mycket hej” med min milda förlåtande stämma?
Nej, jag tror inte det.
Någonstans på vägen säger jag till slut:
”Nej nej, hemskt mycket nej!”
Och sen är det slut.
På riktigt.
Slut.
