Erica AppelrosOj vad jag är flitig den här veckan. Jag jobbar med min hemsidas struktur och skelett.
En enklare och rakare Startsida.
En mer utförlig Om mig-sida.
Jag har till och med lyckats tillverka Paypal-knappar för att kunna sälja mina böcker på en Butik-sida.
Och trots att jag tydligen inte har en enda cookie så har jag lagt in en cookie-varning som alla hemsidor har numera…
Nästa vecka ska jag fylla sidorna med mer innehåll!
De senaste dagarna har jag filat på min nystartade hemsida, http://ericaappelros.se, vilket har fått mig att känna mig ömsom stolt över allt jag har skrivit, ömsom skamsen över att sticka ut hakan genom att starta en författarhemsida. Det känns pretentiöst.
Och samtidigt vill jag ha en plattform där jag kan presentera mig själv och mitt skrivande. Jag vill kunna berätta när något nytt ska publiceras, tala om när och var boklanseringar äger rum, samla resurser och länkar som har med skrivande att göra, kunna komma i kontakt med läsare och öva mig på att skriva en blogg. Även om en del av detta måhända ligger i framtiden…
Därför tänker jag envisas med att bygga upp en bra hemsida och ta den, liksom mitt skrivande, på allvar. Genom att samla olika resurser för den som skriver kan sidan kanske dessutom bli till nytta för andra än mig själv. Jag vet att det redan finns bra sidor med tips och råd och förteckningar över aktuella tävlingar eftersom jag själv har använt mig av dem och är tacksam över den information jag där har kunnat hämta. Men en till kan väl inte skada?
Vid sidan av att skapa innehåll till min hemsida ägnar jag mig åt att skriva färdigt en text som ska bli ett bidrag till tidskriften Skrivas tävling som går ut på att skriva ett startkapitel till ”boken om ett liv”. Jag skriver om min mors faster och berättelsen börjar redan innan hennes tillblivelse. Texten ska vara inskickad senast den 10 juni 2020, så det börjar bli bråttom att få ihop själva råtexten om jag ska ha tid för finslipning och beskärning.
”När jag föddes 1901 var jag så liten att de lade mig i bomull i en skolåda. Barnmorskan trodde inte att jag skulle överleva och jag fick matas med pipett.”
Så brukade Frida inleda berättelsen om sitt liv och som barn fångades jag av historierna från den fattiga torparfamiljen där Frida var äldst av tolv syskon och modern dog i tuberkulos när yngsta barnet bara var tre år. Fadern var lekmannapredikant och hemmet präglades av en stark gudstro.
Just eftersom Frida var så djupt troende var det ingen som vågade berätta för henne hur det egentligen förhöll sig med bomullen och hennes förtidiga födelse.
Men nu kan jag berätta sanningen.
Så här börjar kapitlet (i alla fall just idag…).
I hela mitt liv har jag skrivit och älskat att leka med ord och texter, vrida och vända på formuleringar och jag har skrattat åt ordvitsar och finurliga ordvändningar. Jag kan inte minnas en tid i mitt liv då jag inte har läst böcker, många böcker varje vecka. Redan innan jag kunde gå läste jag ordbilder som min mamma spridit ut på golvet så att jag kunde krypa och hämta det ord hon bad om. Under hela min barn- och ungdom var jag en bokslukare av stora mått. I brist på lekkamrater blev böckerna min värld där jag kunde finna äventyr och sällskap.
Först var böckerna magiska, utan tillblivelsehistoria och utan brist. Men snart insåg jag att någon måste ha skrivit alla dessa böcker och då kunde väl också jag skriva, tänkte jag. Så det gjorde jag. Enkla historier finns kvar från när jag var liten. Jag minns särskilt två. En handlade om en pojke som inte ville gå i skolan och rymde hemifrån, men lurades att betala för mycket för en snigeltaxi för att han inte kunde räkna. Den andra berättelsen skrev jag när jag läst klassiska sagor tills de kom ut genom öronen på mig. Jag tog en typisk saga där prinsen söker en gemål och hittar en fattig flicka som är vackrast i landet och gör henne till prinsessa, och skrev om den så att alla karaktärerna i sagan fick byta kön och vartenda han blev en hon och vice versa. Resultatet blev både upplysande och underligt.
Under gymnasietiden provade jag mig fram med korta berättelser men i skolan höll jag mig till uppsatsskrivandets regler. Utom i den allra sista uppsatsen för hela gymnasietiden. Då bröt jag mot alla råd och anvisningar och skrev en uppsats om våndorna med att skriva utan att lyckas förmedla i ord det jag så gärna ville förmedla. Jag var rädd att jag skulle bli underkänd, men istället fick jag betyget åtta — i den tidens femgradiga skala. Kanske lägger jag ut uppsatsen här på sidan så småningom, bara för skoj skull…
Sen kom livet och studierna och familjebildningen och karriären och jag övergick till att skriva religionsfilosofiska vetenskapliga och populärvetenskapliga texter i form av avhandling, artiklar och böcker. Det kändes som att jag alldeles glömt bort konsten att få orden att leva sitt eget liv, att lyfta från sidan och betyda mer än vad som står på pappret.
Jag längtade efter att väcka liv i mitt skönlitterära skrivande igen; jag längtade efter att skriva levande magiska berättelser som skulle kunna förmedla den ibland frustrerande känslan av att det finns något mer, något bortom, något som alltid undflyr den fokuserade blicken, men som ändå finns där, undanglidande i ögonvrån, lockande, skrämmande, tröstande, utmanande.
Så jag tog deltids tjänstledigt utan lön och bestämde mig för att våga ta mitt skrivande på allvar under en period för att se om jag skulle kunna åstadkomma något som andra skulle vilja läsa. Jag bestämde mig för att skicka in bidrag till tävlingar och inbjudningar från förlag och tidskrifter så mycket jag mäktade med. Och jag skulle göra mig själv den rättvisan att lägga ner så mycket arbete på mina texter att jag kunde känna mig nöjd med dem. Det hade jag aldrig gjort förr. Jag hade skrivit, men inte omarbetat och filat och omarbetat igen och strukit och ändrat och filat lite till. Jag ville skriva det bästa jag kunde och om det inte fick något gensvar alls efter något år, så skulle jag ge upp tanken på att bli en skönlitterär författare. Så tänkte jag.
Nu har jag under våren 2020 lämnat in ett antal bidrag till novelltävlingar och manusupprop och till min stora glädje kom det först ett mail från Ariton förlag om att min novell ”Det hettar till” hade blivit antagen för publicering in antologin Ögonblick av galenskap. Sedan dröjde det inte många veckor förrän nästa mail damp ner, också det från Ariton förlag, om att ytterligare en novell, ”Leka afrikaner” skulle komma med i antologin med arbetsnamnet Livet på en pinne. Båda dessa antologier ska lanseras vid bokmässan i Göteborg i september 2020. Och igår kom det ett mail från Joelsgården förlag som gratulerade mig till att jag var en av vinnarna i deras novelltävling och skulle få min novell ”Den förkomna journalen” publicerad i antologin Det var inte jag!, som kommer att ges ut under hösten 2020.
Plötsligt har jag till min stora förvåning tre noveller under utgivning, på två olika förlag! Jag känner mig jätteuppmuntrad att fortsätta skriva i hopp om att jag med tiden och med mycket övning och många försök och stor envetenhet kommer att kunna skriva de böcker som jag alltid har drömt om att få skriva, de magiska böckerna som låter läsaren ta ett steg in i andra världar.