När jag nu kastar mig ut som skönlitterär författare är det härligt att få leka med orden. Men jag möter också motstånd. Mestadels kommer motståndet inifrån mig själv. Kan jag verkligen göra det här tillräckligt bra? Är det inte säkrast att bli vid min läst och skriva inom den genre som jag behärskar, vetenskapliga artiklar och böcker?
Vissa saker går av sig själv och helt plötsligt har en text jag har skrivit blivit torr och tråkig, för att jag glömmer bort att utanför akademin är det inte fult att vara personlig och känslomässigt engagerad.
Spindelnätet som vill hålla mig fast i mina gamla invanda roller och vanor har många trådar:
- Rädslan för att misslyckas med det nya och tappa ansiktet.
- Otryggheten i att inte veta riktigt hur jag ska göra.
- Det pinsamma i att vara den som behöver be om hjälp och fråga om de mest grundläggande saker, istället för att vara den som alltid vet och kan ge svar.
- Oviljan att överge tryggheten i det invanda och bekväma, det jag verkligen kan.
Det är inte alltid lätt att slita sig loss. Men frihet är inte lätt. Ska inte vara lätt.
Vad jag vill dela med mig av till dig som vill frigöra dig från gamla mönster:
- Det du vill frigöra dig ifrån kan vara klibbigt som ett spindelnät och kan hålla dig lika fast som en väl inspunnen fluga: underskatta inte dess attraktionskraft.
- Identifiera och namnge trådarna i spindelnätet så blir du mer medveten om när de drar i dig.
- Den klibbigaste tråden tror jag är rädslan för att misslyckas. Se dina rädslor i ansiktet istället för att ducka för dem. Mer om detta i nästa blogginlägg.