Efter att under tjugo år ha gått från nydisputerad oerfaren religionsfilosof till garvad docent finner jag mig återigen börja från noll.
Min nybörjarroll: skönlitterär skribent
Brytningspunkten mellan att skriva akademiska texter och att skriva fiktiva fritt skapade skönlitterära texter känns förvirrande. I den första rollen har jag en lång lista publikationer och kan luta mig tillbaka mot en självskriven auktoritet. Det är en roll jag känner mig trygg och hemma i.
I min nya roll som skönlitterär författare är jag nybörjare igen och det känns svårt. Det är så lätt att fastna i gamla mönster och inte våga släppa taget om det som känns tryggt och välbekant. Det är inte så lätt att vara den som vet minst, den som måste be om hjälp.
Men jag längtar efter att skriva fritt och kreativt. Skönlitterärt. Fantasifullt. Slippa tänka på referenser och fotnötter, belägg och argument. Det akademiska skrivhantverket är kringgärdat av regler och jag kan känna mig som en rastlös hund instängd i en minimal rastgård. Jag vill sträcka ut mina ben och springa fritt mot horisonten.
Så nu har jag bestämt mig för att ta mitt kreativa skrivande på allvar och har i år fått fyra noveller antagna för publicering. Två av dem släpptes i början av september.
Jag vågar.
Jag känner mig både rädd och osäker. Men mest av allt känner jag en stor lust och glädje i friheten att få uttrycka mig som jag vill!
Vad jag vill dela med mig av till dig som vill förändras:
- Om du vill förändra din invanda roll så var beredd på att du kommer att möta både inre och yttre motstånd mot att lämna din gamla roll.
- Tänk inte ens tanken att du måste vara perfekt i din nya roll.
- Det är okay att vara nybörjare: ställ frågor och be om hjälp.
- För att bli fri behöver du ibland slå dig fri från sådant som du vill bli fri ifrån. Mer om detta i nästa blogginlägg.
Några av mina vetenskapliga publikationer. 
Mina två första noveller publicerade.
2 svar på ”Att gå från akademiskt skrivande till skönlitterärt”
Ja, precis så är det för mig med. Glädjefyllt, obehagligt, lustfyllt och skitläskigt…ibland allt på en gång men oftast en känsla i taget. Värst är det när jag blir utmanad, när andra verkar kunna det jag inte alls klarar…när jag känner mig dum och okunnig. Då flyr jag in i min akademiska trygga roll. Sätter näsan i vädret, fnyser åt de kunskaper jag inte har, ifrågasätter och nedvärderar. Jag gillar inte henne, den arroganta, självgoda Angela. Men jag har lärt mig att hon kommer fram när jag känner mig hotad, att hon är en budbärare. Ibland händer det att jag istället blir trotsig, barnslig och vill säga fula ord. Jag föredrar denna barnsliga, lite skrattretande Angela eftersom hon erkänner att hon vill kunna, vill lära men tror att hon inte kan.
Att utvecklas och lära nytt är svårt och ibland smärtsamt. Särskilt när man vant sig vid den sköna känslan att man är den som kan, den som vet. Men det är en fantastisk gåva att ha möjligheten att lära nytt, igen och igen och igen. Om jag vågar kan jag vara fri och möta mig själv och omvärlden med nyfikenhet och ödmjukhet. Det är frihet för mig
Du sätter ord på något så viktigt.Jag känner igen detta skeende så väl. Hur det är som att golvet försvinner under en när man går från expert på något till helt ny på något. Jag tänker också på glädjen och det överväldigande stora som kommer över en när man börjar stappla framåt och börjar kunna använda sina kompetenser. Tack för en skön stund av eftertänksamhet.