Erica AppelrosOj vad jag är flitig den här veckan. Jag jobbar med min hemsidas struktur och skelett.
En enklare och rakare Startsida.
En mer utförlig Om mig-sida.
Jag har till och med lyckats tillverka Paypal-knappar för att kunna sälja mina böcker på en Butik-sida.
Och trots att jag tydligen inte har en enda cookie så har jag lagt in en cookie-varning som alla hemsidor har numera…
Nästa vecka ska jag fylla sidorna med mer innehåll!
Nu är den publicerad och tillgänglig på Amazon: The SuperHuman Playbook.
Coachernas gemensamma projekt var att skriva ihop en bok på två månader, från idé till publicering. Och vi lyckades! Sen är väl kvaliteten lite varierande i de olika kapitlen…. Men grejen var att visa att vi kunde göra det. Och det kunde vi.
I lördags kom mailet jag väntat så länge på, ända sedan i mars då jag skickade in mitt bidrag till Fuertes novelltävling med tema ”Karneval”.
Min novell, ”Zombienatt” är bland de vinnande bidragen och kommer att publiceras i karnevalsantologin. Jippi.
Fyra noveller antagna under loppet av ett halvår känns riktigt bra och är en enorm sporre för mig att fortsätta skriva och skriva om och ta det jag gör på allvar. Jag älskar ju att laborera med texter och finputsa för att få dem bättre.
Nu senast gick jag till exempel upp vid fyratiden (vem kan sova i denna augustihetta) och började fila på en dikt på engelska för att få till exakt rätt ord och formuleringar. Vid elva på förmiddagen stod jag fortfarande kvar och lekte med orden och kände mig rätt nöjd med resultatet. Och hungrig.
Vad händer i övrigt i mitt skrivarliv? Jo, jag har lämnat ut mitt barnboksmanus, ”Flickan som ropade lejon” till några testläsare och hoppas få god och matnyttig respons från dem framemot slutet av september.
Jag har också under sommaren skrivit ett kapitel om ”Embodied learning” till en e-bok med arbetsnamnet ”SuperLearner Playbook”. Den väntas komma ut mot slutet av augusti och säljs via Amazon.
Och första helgen i september, vid Skånes litteraturfestival, sker releasen av de båda antologierna från Aritons förlag som jag medverkar i. Fullt upp med andra ord.
Jag tror att jag har ytterligare fem inlämnade bidrag som jag väntar att få besked om. Tänk om något av dessa också skulle bli antaget… Då får jag väl hybris.
Ja, jag hann skicka in mitt bidrag till Pandas novelltävling med temat ”What’s your story?”! Pojken och jätten kallade jag min berättelse som utspelar sig på en låst psykiatrisk avdelning.
Deadlines är något jag jobbar bra med. Utan en deadline har jag ibland svårt att avsluta arbeten, att göra det där lilla extra, finslipa, ta mig ut ur min bekvämlighetszon och anstränga mig så att det känns. Jag tror att det är lättare för mig att låta ett arbete vara oavslutat för då vet jag att det skulle kunna bli bättre, jag har bara inte slutfört det än. Men om jag verkligen gör allt vad jag kan för att åstadkomma en bra text och det skulle visa sig att den ändå inte räcker till, då har jag ingen ursäkt, då är jag helt enkelt inte tillräckligt bra än på att skriva. Och det är ju inte så roligt att inse…
Därför är deadlines bra för mig. De får mig att sätta en gräns för mitt arbete, avsluta det och skicka in det i befintligt skick och släppa min perfektionismångest. Jag skriver inga perfekta texter. Men jag vill bli bättre på att skriva och det blir jag bara genom att fortsätta att skriva och släppa mina texter fria. Genom den respons jag får kan jag lära mig och utvecklas i mitt fortsatta skrivande.
Min nästa deadline är den 1 augusti, då jag tänker skicka in mitt bidrag till en novelltävling med tema ”Paus”, som blir en glimt från en dystopisk framtid.
Jag har förresten ytterligare en deadline i sommar: jag ska till en religionsfilosofisk introduktionsbok färdigställa ett kapitel med temat ”Filosofi, religion och embodiment”.
Ett stort tack till den vänliga själ i facebokgruppen Vi som skriver noveller som i förrgår berättade att deadline till Panda Story’s novelltävling inte är den 31 juli, som jag och många med mig hade räknat med, utan den 30 juni. Tydligen har bägge datumen cirkulerat på nätet.
Det blev nu helt hastigt hög tid att i hast hafsa ihop en historia för att hinna. Som tur är hade jag börjat och kommit rätt långt med mitt skrivande med temat What is your story?
Nu vet jag vad jag ska ägna helgen åt …
Antologin Ögonblick av galenskap, där min novell ”Det hettar till” ingår, kommer att släppas i samband med Litteraturrundan i Skåne den 5-6 september 2020. Jätteroligt tycker jag och har genast skrivit in datumen i almanackan. Ariton Förlag har bokat in sig på Logi Gamlegården i närheten av Tomelilla
Jag kommer så klart att vara med hela helgen. Själva lanseringen av antologin planeras äga rum på lördagen den 5 september klockan 15, men båda dagarna finns Ariton Förlag på plats klockan 11-15 med öppet hus, café, bokbord, uppläsningar, mm. Jag kommer att ha ett eget bokbord där du kan träffa mig och köpa böcker om du vill!
För mer och efter hand uppdaterad information se under rubriken Ögonblick av galenskap på sidan Events.
Så lyder rubriken på mitt första kapitel i en planerad levnadsskildring av min gamlafaster Fridas liv. Hon föddes 1901 som äldst av tolv syskon i en fattig och strängt religiös torparfamilj. Hennes mor dog i tuberkulos när yngsta barnet bara var tre år gammal och Frida, som fått flytta hemifrån för att tjäna som piga när hon var 14 år, fick komma hem och fungera som ställföreträdande mamma för alla sina syskon fram tills dess att fadern gifte om sig. Han var, förutom jordbrukare, lekmannapredikant i Bibeltrogna Vänner. Frida gifte sig aldrig. Men barn och ungdomar hade hon gott om i sitt liv då hon blev allas faster Frida: de otaliga syskonbarnens, syskonbarnbarnens och alla ungdomarnas i kyrkan där hon var engagerad livet ut.
Idag har jag fått ner min ursprungliga text på drygt 20 000 tecken till de 9000 tecken som är det maximala omfånget för att vara med i tidskriften Skrivas tävling. Tävlingen går ut på att skriva inledningskapitlet i en levnadsberättelsen och vinnaren får några dagars vistelse vid Sigtunastiftelsen för att skriva vidare på berättelsen och göra efterforskningar i deras arkiv. Deadline är den 10 juni, men jag har skickat in min text redan idag. Det känns riktigt riktigt bra.
Hoppas jag vinner …
De senaste dagarna har jag filat på min nystartade hemsida, http://ericaappelros.se, vilket har fått mig att känna mig ömsom stolt över allt jag har skrivit, ömsom skamsen över att sticka ut hakan genom att starta en författarhemsida. Det känns pretentiöst.
Och samtidigt vill jag ha en plattform där jag kan presentera mig själv och mitt skrivande. Jag vill kunna berätta när något nytt ska publiceras, tala om när och var boklanseringar äger rum, samla resurser och länkar som har med skrivande att göra, kunna komma i kontakt med läsare och öva mig på att skriva en blogg. Även om en del av detta måhända ligger i framtiden…
Därför tänker jag envisas med att bygga upp en bra hemsida och ta den, liksom mitt skrivande, på allvar. Genom att samla olika resurser för den som skriver kan sidan kanske dessutom bli till nytta för andra än mig själv. Jag vet att det redan finns bra sidor med tips och råd och förteckningar över aktuella tävlingar eftersom jag själv har använt mig av dem och är tacksam över den information jag där har kunnat hämta. Men en till kan väl inte skada?
Vid sidan av att skapa innehåll till min hemsida ägnar jag mig åt att skriva färdigt en text som ska bli ett bidrag till tidskriften Skrivas tävling som går ut på att skriva ett startkapitel till ”boken om ett liv”. Jag skriver om min mors faster och berättelsen börjar redan innan hennes tillblivelse. Texten ska vara inskickad senast den 10 juni 2020, så det börjar bli bråttom att få ihop själva råtexten om jag ska ha tid för finslipning och beskärning.
”När jag föddes 1901 var jag så liten att de lade mig i bomull i en skolåda. Barnmorskan trodde inte att jag skulle överleva och jag fick matas med pipett.”
Så brukade Frida inleda berättelsen om sitt liv och som barn fångades jag av historierna från den fattiga torparfamiljen där Frida var äldst av tolv syskon och modern dog i tuberkulos när yngsta barnet bara var tre år. Fadern var lekmannapredikant och hemmet präglades av en stark gudstro.
Just eftersom Frida var så djupt troende var det ingen som vågade berätta för henne hur det egentligen förhöll sig med bomullen och hennes förtidiga födelse.
Men nu kan jag berätta sanningen.
Så här börjar kapitlet (i alla fall just idag…).
I hela mitt liv har jag skrivit och älskat att leka med ord och texter, vrida och vända på formuleringar och jag har skrattat åt ordvitsar och finurliga ordvändningar. Jag kan inte minnas en tid i mitt liv då jag inte har läst böcker, många böcker varje vecka. Redan innan jag kunde gå läste jag ordbilder som min mamma spridit ut på golvet så att jag kunde krypa och hämta det ord hon bad om. Under hela min barn- och ungdom var jag en bokslukare av stora mått. I brist på lekkamrater blev böckerna min värld där jag kunde finna äventyr och sällskap.
Först var böckerna magiska, utan tillblivelsehistoria och utan brist. Men snart insåg jag att någon måste ha skrivit alla dessa böcker och då kunde väl också jag skriva, tänkte jag. Så det gjorde jag. Enkla historier finns kvar från när jag var liten. Jag minns särskilt två. En handlade om en pojke som inte ville gå i skolan och rymde hemifrån, men lurades att betala för mycket för en snigeltaxi för att han inte kunde räkna. Den andra berättelsen skrev jag när jag läst klassiska sagor tills de kom ut genom öronen på mig. Jag tog en typisk saga där prinsen söker en gemål och hittar en fattig flicka som är vackrast i landet och gör henne till prinsessa, och skrev om den så att alla karaktärerna i sagan fick byta kön och vartenda han blev en hon och vice versa. Resultatet blev både upplysande och underligt.
Under gymnasietiden provade jag mig fram med korta berättelser men i skolan höll jag mig till uppsatsskrivandets regler. Utom i den allra sista uppsatsen för hela gymnasietiden. Då bröt jag mot alla råd och anvisningar och skrev en uppsats om våndorna med att skriva utan att lyckas förmedla i ord det jag så gärna ville förmedla. Jag var rädd att jag skulle bli underkänd, men istället fick jag betyget åtta — i den tidens femgradiga skala. Kanske lägger jag ut uppsatsen här på sidan så småningom, bara för skoj skull…
Sen kom livet och studierna och familjebildningen och karriären och jag övergick till att skriva religionsfilosofiska vetenskapliga och populärvetenskapliga texter i form av avhandling, artiklar och böcker. Det kändes som att jag alldeles glömt bort konsten att få orden att leva sitt eget liv, att lyfta från sidan och betyda mer än vad som står på pappret.
Jag längtade efter att väcka liv i mitt skönlitterära skrivande igen; jag längtade efter att skriva levande magiska berättelser som skulle kunna förmedla den ibland frustrerande känslan av att det finns något mer, något bortom, något som alltid undflyr den fokuserade blicken, men som ändå finns där, undanglidande i ögonvrån, lockande, skrämmande, tröstande, utmanande.
Så jag tog deltids tjänstledigt utan lön och bestämde mig för att våga ta mitt skrivande på allvar under en period för att se om jag skulle kunna åstadkomma något som andra skulle vilja läsa. Jag bestämde mig för att skicka in bidrag till tävlingar och inbjudningar från förlag och tidskrifter så mycket jag mäktade med. Och jag skulle göra mig själv den rättvisan att lägga ner så mycket arbete på mina texter att jag kunde känna mig nöjd med dem. Det hade jag aldrig gjort förr. Jag hade skrivit, men inte omarbetat och filat och omarbetat igen och strukit och ändrat och filat lite till. Jag ville skriva det bästa jag kunde och om det inte fick något gensvar alls efter något år, så skulle jag ge upp tanken på att bli en skönlitterär författare. Så tänkte jag.
Nu har jag under våren 2020 lämnat in ett antal bidrag till novelltävlingar och manusupprop och till min stora glädje kom det först ett mail från Ariton förlag om att min novell ”Det hettar till” hade blivit antagen för publicering in antologin Ögonblick av galenskap. Sedan dröjde det inte många veckor förrän nästa mail damp ner, också det från Ariton förlag, om att ytterligare en novell, ”Leka afrikaner” skulle komma med i antologin med arbetsnamnet Livet på en pinne. Båda dessa antologier ska lanseras vid bokmässan i Göteborg i september 2020. Och igår kom det ett mail från Joelsgården förlag som gratulerade mig till att jag var en av vinnarna i deras novelltävling och skulle få min novell ”Den förkomna journalen” publicerad i antologin Det var inte jag!, som kommer att ges ut under hösten 2020.
Plötsligt har jag till min stora förvåning tre noveller under utgivning, på två olika förlag! Jag känner mig jätteuppmuntrad att fortsätta skriva i hopp om att jag med tiden och med mycket övning och många försök och stor envetenhet kommer att kunna skriva de böcker som jag alltid har drömt om att få skriva, de magiska böckerna som låter läsaren ta ett steg in i andra världar.